Att förstå de långtgående riskerna med fetma hos män: en heltäckande översikt

Att förstå de långtgående riskerna med fetma hos män: en heltäckande översikt

Fetma handlar om mer än bara vikt – det är ett komplext medicinskt tillstånd med omfattande konsekvenser för mäns hälsa. Den pågående fetmaepidemin har lett till en dramatisk ökning av fetmarelaterade hälsoproblem och drivit upp förekomsten av metabola syndrom och hjärt–kärlsjukdomar. Övervikt, särskilt ansamling av visceralt fett, tillsammans med hormonella obalanser, kan kraftigt öka risken för en rad allvarliga hälsotillstånd. Den globala bördan av fetma fortsätter att växa [1], vilket sätter stor press på sjukvårdssystem och bidrar till ökad dödlighet världen över. Den här artikeln ger en heltäckande översikt över dessa risker och betonar hur fetmarelaterade komplikationer hänger samman.

Fetma och dess underliggande risker

Fetma är ett komplext och mångfacetterat tillstånd som kännetecknas av en ansamling av överflödigt kroppsfett, vilket avsevärt ökar risken för kroniska sjukdomar som hjärt–kärlsjukdom, typ 2-diabetes och vissa former av cancer [1]. Utvecklingen av fetma påverkas av en kombination av genetiska, miljömässiga och livsstilsrelaterade faktorer, inklusive ohälsosamma kostvanor, brist på fysisk aktivitet och socioekonomisk status. Centrala riskfaktorer som högt blodtryck, metabola syndromet och insulinresistens förekommer ofta vid fetma [2,3], vilket ytterligare höjer risken för hjärt–kärlsjukdom och andra allvarliga hälsoproblem. Att förstå dessa bakomliggande orsaker är avgörande för effektivt förebyggande och behandling, eftersom fetma inte bara påverkar den fysiska hälsan utan även bidrar till en rad kroniska sjukdomar och relaterade problem.

Mätning och bedömning av fetma

Att mäta och bedöma fetma på ett korrekt sätt är avgörande för att identifiera personer med risk för fetmarelaterade hälsoproblem. Det mest använda verktyget är Body Mass Index (BMI), som beräknas genom att dividera en persons vikt i kilogram med längden i meter i kvadrat. BMI-kategorier används för att klassificera individer som underviktiga, normalviktiga, överviktiga eller feta, och ger en allmän indikation på hälsorisker kopplade till överskottsfett [1,2].

BMI gör dock ingen skillnad mellan fettmassa och muskelmassa och speglar därför inte alltid en persons faktiska hälsotillstånd. Ytterligare mätningar, såsom midjeomfång och midja–höftkvot, ger värdefull information om fördelningen av kroppsfett. Hos män är ett midjeomfång över 102 cm kopplat till en ökad risk för kroniska sjukdomar, inklusive hjärt–kärlsjukdom och typ 2-diabetes [2,3]. Genom att kombinera dessa mätmetoder kan vårdpersonal bättre bedöma hälsorisker och utforma individuellt anpassade insatser för att förebygga och behandla fetma samt dess relaterade hälsoproblem.

Hjärt–kärlsjukdomar, komplikationer och metabola syndromet

Som tidigare nämnts stör fetma – särskilt visceralt fett och bukfetma – kroppens förmåga att reglera blodtryck, blodsocker och blodfetter, vilket leder till utveckling av metabola syndromet [2,3]. Det metabola syndromet omfattar komponenter som förhöjda triglycerider och lågt HDL-kolesterol, vilka båda ökar risken för hjärt–kärlsjukdom. Denna farliga kombination av riskfaktorer ökar markant sannolikheten för:

• Kranskärlssjukdom (CAD): Fetma bidrar till ateroskleros, det vill säga uppbyggnad av plack i artärerna, vilket kan leda till kärlkramp, hjärtinfarkt och plötslig hjärtdöd [4].
• Stroke: Fetma ökar risken för både ischemiska och hemorragiska stroke. Ischemisk stroke uppstår när blodflödet till hjärnan blockeras, medan hemorragisk stroke inträffar när ett blodkärl i hjärnan brister [5].
• Hjärtsvikt: Fetma belastar hjärtmuskeln och kan till slut leda till att hjärtat inte klarar att pumpa tillräckligt med blod för att täcka kroppens behov [6].
• Typ 2-diabetes: Fetma är en av de främsta riskfaktorerna för typ 2-diabetes, ett kroniskt tillstånd där kroppen inte kan reglera blodsockret på ett korrekt sätt [2].

Män med fetma löper en hög risk för allvarliga kardiovaskulära komplikationer, inklusive ischemisk hjärtsjukdom, hjärtinfarkt, kranskärlssjukdom, perifer kärlsjukdom, cerebrovaskulär sjukdom och kardiovaskulär dödlighet [7].

Bukfetma och överskottsfett är centrala riskfaktorer för hjärt–kärlsjukdom, eftersom de kan höja blodtrycket och bidra till relaterade sjukdomstillstånd. När andra riskfaktorer, som högt blodsocker och förhöjda kolesterolnivåer, tillkommer, ökar den kardiovaskulära risken ytterligare. Statistiska analyser av stora befolkningsstudier har tydligt visat hur dessa riskfaktorer påverkar hjärt–kärlhälsan [3,4].

Män tenderar dessutom att utveckla dessa tillstånd tidigare och i mer aggressiv form än kvinnor [7].

Fettlever (MASLD och MASH)

Fetma är en av de främsta orsakerna till metabolt dysfunktionsassocierad steatotisk leversjukdom (MASLD), där fett ansamlas i levern, och MASH (metabolt dysfunktionsassocierad steatohepatit). Vid MASH leder fettansamlingen till inflammation och skador på leverceller, och ibland till fibros (ärrbildning).

Att minska kroppsvikten med så lite som 3–7 procent kan avsevärt minska mängden fett i levern och förbättra leverfunktionen [8]. MASLD kan utvecklas till mer allvarliga leversjukdomar, såsom:

• MASH: En mer avancerad form av fettlever, kännetecknad av inflammation och skador på leverceller [8].
• Levercirros: Ett sent stadium av leversjukdom där frisk levervävnad ersätts av ärrvävnad [8].
• Leversvikt: När levern inte längre kan utföra sina livsviktiga funktioner [8].
• Hepatocellulär cancer (levercancer): MASLD och MASH ökar risken för att utveckla levercancer [9].

Livsstilsförändringar i de tidiga stadierna av fettlever är avgörande för att bromsa sjukdomsförloppet och bevara leverfunktionen [8,9].

Sarkopen fetma och överskottsfett

Hos åldrande män kan fetma kombineras med åldersrelaterad förlust av muskelmassa – ett tillstånd som kallas sarkopen fetma. Denna kombination är särskilt riskfylld eftersom den ökar risken för [10]:

• Skörhet: Sarkopen fetma leder till försämrad fysisk funktion och ökad sårbarhet för påfrestningar.
• Fallolyckor: Minskad muskelmassa och styrka ökar risken för fall, vilket kan orsaka frakturer och andra skador.
• Funktionsnedsättning: Sarkopen fetma kan göra det svårt att utföra dagliga aktiviteter som att gå, bada och klä sig.
• Insulinresistens: Kombinationen av fetma och muskelförlust förvärrar insulinresistensen och ökar risken för typ 2-diabetes.
• Dödsfall: Sarkopen fetma är kopplad till en ökad dödlighetsrisk.

Ökad cancerrisk

Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) är övervikt och fetma tydligt kopplade till en ökad risk att utveckla 13 olika typer av cancer [1,11]:

1. Bröstcancer: Cancer i bröstvävnaden, främst hos kvinnor efter klimakteriet.
2. Äggstockscancer: Cancer i äggstockarna, ofta hormonrelaterad och kopplad till förhöjda östrogennivåer.
3. Sköldkörtelcancer: Cancer i sköldkörteln, som sitter på framsidan av halsen.
4. Tjocktarms- och ändtarmscancer (kolorektalcancer): Cancer i tjocktarmen eller ändtarmen.
5. Gallblåsecancer: Cancer i gallblåsan eller gallgångarna, som förbinder levern, gallblåsan och tunntarmen.
6. Bukspottkörtelcancer: En mycket aggressiv cancer i bukspottkörteln.
7. Meningiom (hjärnhinnetumör): Vanligtvis en godartad tumör som uppstår i hjärnans eller ryggmärgens hinnor.
8. Multipelt myelom (benmärgscancer): Cancer i plasmacellerna som producerar antikroppar.
9. Levercancer (hepatocellulär cancer): Cancer i levern, som ofta utvecklas efter fettlever (MASLD/MASH).
10. Cancer i magmunnen (övre magcancer): Cancer där magsäcken möter matstrupen.
11. Njurcancer (renalcellscancer): Cancer som utgår från cellerna inne i njurarna.
12. Matstrupscancer: Cancer i matstrupen, särskilt i den nedre delen.
13. Livmoderkroppscancer (endometriecancer): Cancer i livmoderslemhinnan, starkt kopplad till fetma och höga östrogennivåer.

‍

Siffrorna visar den relativa risken (RR) – alltså hur många gånger högre risken är hos personer med fetma jämfört med personer med normal vikt. Risken för livmoderkroppscancer är 7,1 gånger högre, och för matstrupscancer 4,8 gånger högre. För de flesta andra cancerformer är risken 1,3–1,8 gånger högre vid fetma än vid normal vikt [11].

Kronisk låggradig inflammation, förändrad insulinsignalering och hormonella obalanser som är kopplade till fetma anses bidra till denna ökade cancerrisk.

Låga testosteronnivåer (hypogonadism)

Många män med övervikt eller fetma har låga nivåer av testosteron, ett tillstånd som kallas hypogonadism. Lågt testosteron kan leda till [12]:

• Minskad sexlust: Hypogonadism kan minska den sexuella lusten.
• Erektil dysfunktion: Lågt testosteron kan bidra till svårigheter att få och behålla erektion.
• Infertilitet: Lågt testosteron kan försämra spermieproduktionen och leda till nedsatt fertilitet.
• Minskad muskelmassa: Testosteron är viktigt för att bevara muskelmassa; låga nivåer kan leda till muskelförlust.
• Ökad fettmassa: Lågt testosteron kan främja fettinlagring, särskilt i bukområdet.
• Osteoporos: Testosteron spelar en viktig roll för benhälsan; låga nivåer kan öka risken för benskörhet.
• Minskad energi och motivation: Hypogonadism kan orsaka trötthet och brist på drivkraft.

Den hormonella obalansen uppstår också genom ökad aromatasaktivitet i fettvävnaden, vilket omvandlar testosteron till östrogen. Detta leder till förhöjda östrogennivåer och utveckling av bröstvävnad (gynekomasti).

Psykologiska och sociala faktorer

De psykologiska och sociala faktorer som är kopplade till fetma kan ytterligare förvärra hälsoriskerna. Dessa faktorer påverkar i hög grad en mans mentala och emotionella välbefinnande och gör det ofta svårare att hantera vikten. De omfattar bland annat:

• Ångest och depression: Fetma är kopplad till högre förekomst av ångest och depression, vilket utgör en stor belastning på den psykiska hälsan [13].
• Social stigmatisering: Överviktiga och feta män kan möta socialt stigma och diskriminering, vilket kan leda till känslor av isolering och ovilja att söka hjälp. Detta påverkar ofta självkänslan och de sociala relationerna negativt [14].
• Ohälsosamma copingstrategier: Som svar på psykisk stress kan vissa män ta till ohälsosamma sätt att hantera känslor, såsom överdriven alkoholkonsumtion eller ätstörningar. Dessa beteenden kan ytterligare försämra både den fysiska och psykiska hälsan.
• Minskad rörlighet: Fetma kan begränsa möjligheten att delta i fysiska aktiviteter, vilket påverkar både mental och fysisk hälsa negativt och försämrar livskvaliteten.

Dessa faktorer kan skapa en ond cirkel där både psykisk och fysisk hälsa påverkas negativt, vilket gör viktkontroll ännu svårare. Att bemöta dessa utmaningar kräver ett empatiskt och stöttande förhållningssätt. Att sluta röka, i kombination med vikthantering, kan dessutom minska hälsorisker och förbättra det allmänna välbefinnandet.

Smärta och matsmältningsproblem

Övervikt belastar leder och inre organ, vilket kan orsaka smärta och inflammation. Fetma är också kopplad till en ökad risk för matsmältningsbesvär som kan påverka livskvaliteten avsevärt. Dessa omfattar:

• Artros: Övervikt ökar slitaget på lederna och risken för artros, särskilt i knän och höfter. Det kan leda till kronisk smärta och nedsatt rörlighet [15]. Vissa män går även upp i vikt på grund av underliggande sjukdomar eller medicinering, vilket ytterligare kan förvärra ledbesvären.
• Gastroesofageal refluxsjukdom (GERD): Fetma ökar trycket på magsäcken, vilket kan leda till sura uppstötningar och halsbränna. Kronisk GERD kan skada matstrupen och påverka livskvaliteten kraftigt [12].
• Gallsten: Fetma ökar risken för gallstenar, som kan orsaka buksmärta och matsmältningsbesvär och ibland kräva medicinsk behandling [17].

Dessa tillstånd kan leda till långvarig smärta och obehag, vilket minskar möjligheten att vara fysiskt aktiv och njuta av vardagen. Behandling innefattar ofta viktminskning, kostförändringar och medicinsk vård. Att gå ner i vikt kan bidra till att minska smärta och förbättra matsmältningshälsan.

D-vitaminbrist

Låga nivåer av D-vitamin är vanliga hos personer med fetma, vilket beror på att D-vitamin lagras i fettvävnad, minskad tid utomhus och möjligen förändrad D-vitaminmetabolism [18]. D-vitaminbrist kan bidra till:

• Benskörhet och benförlust: D-vitamin är nödvändigt för kalciumupptaget, vilket är avgörande för benhälsan. Låga nivåer av D-vitamin ökar risken för benförlust och osteoporos, vilket i sin tur ökar risken för frakturer [17].
• Muskelsvaghet: D-vitamin har en viktig roll i muskelfunktionen, och brist kan leda till muskelsvaghet, vilket ökar risken för fall och nedsatt rörlighet [17].
• Nedsatt immunfunktion: Tillräckliga nivåer av D-vitamin är viktiga för ett fungerande immunsystem och hjälper kroppen att bekämpa infektioner samt upprätthålla allmänt välbefinnande [19].

Att åtgärda D-vitaminbrist genom kosttillskott och ökad solexponering (när det är lämpligt) är en viktig del av den övergripande hälsovården för män med fetma. Regelbunden kontroll av D-vitaminnivåer och att hålla dem på en adekvat nivå kan ge betydande hälsofördelar [19].

Behandlingsalternativ

Effektiv behandling av fetma kräver ett personligt anpassat tillvägagångssätt som tar hänsyn till individens hälsotillstånd, livsstil och preferenser [13,14]. Hantering av fetma innebär en helhetsstrategi som kan inkludera livsstilsförändringar, läkemedelsbehandling och kirurgiska alternativ – skräddarsydda efter varje persons behov.

Att nå och bibehålla en hälsosam vikt börjar ofta med att etablera goda matvanor, öka intaget av frukt, grönsaker och fullkornsprodukter samt minska konsumtionen av processad mat och sockerrika drycker [8]. Regelbunden fysisk aktivitet – både konditionsträning och styrketräning – är avgörande för viktminskning och för att behålla vikten på lång sikt [8].

För vissa individer kan receptbelagda läkemedel rekommenderas som stöd vid viktminskning, särskilt när livsstilsförändringar inte är tillräckliga [8]. Vid svår fetma, eller när andra metoder inte har gett resultat, kan bariatrisk kirurgi övervägas för att minska magsäckens storlek och därmed kaloriintaget [8]. Viktkirurgi är ett medicinskt alternativ för personer med svår fetma och kan bidra till att förbättra relaterade hälsotillstånd.

Behandling av fetma kräver ofta ett multidisciplinärt arbetssätt där kost, motion, läkemedel och kirurgiska ingrepp kombineras under vägledning av vårdpersonal. Det är viktigt att rådgöra med vårdgivare för säker och effektiv hantering av fetma samt för att välja rätt behandlingsform.

Att minska hälsoriskerna

Att minska hälsoriskerna som är kopplade till fetma kräver en helhetsstrategi som kombinerar livsstilsförändringar, beteendeförändringar och vid behov medicinska insatser [8,13,14]. Att bibehålla en hälsosam vikt genom balanserad kost och regelbunden fysisk aktivitet är grundläggande för att minska risken för kroniska sjukdomar som hjärt–kärlsjukdom, typ 2-diabetes och vissa cancerformer [1,4,11].

Att samtidigt hantera underliggande hälsotillstånd, såsom högt blodtryck, höga kolesterolnivåer och förhöjt blodsocker, kan ytterligare minska risken för att utveckla allvarliga sjukdomar [4,6]. Effektiv kontroll av dessa tillstånd är avgörande för att förhindra utvecklingen av kardiovaskulära och metabola komplikationer kopplade till fetma.

Regelbundna hälsokontroller och uppföljning av viktiga hälsoparametrar möjliggör tidig upptäckt och snabb behandling av potentiella problem [4,6]. Primärvården spelar en central roll genom att erbjuda helhetsbedömning och långsiktig uppföljning av hälsorisker relaterade till fetma.

Genom att etablera hälsosamma levnadsvanor, hålla sig fysiskt aktiv och söka stöd från vårdpersonal kan individer avsevärt minska risken för fetmarelaterade sjukdomar och förbättra sin livskvalitet [1,13].

Vägen framåt: Att bemöta fetma med självförtroende

Fetma hos män innebär en rad sammanhängande hälsorisker. Från hjärt–kärlkomplikationer och metabola syndrom till ökad cancerrisk och hormonella obalanser – konsekvenserna av övervikt kan vara omfattande.

Att behandla fetma kräver ett proaktivt och heltäckande angreppssätt som fokuserar på livsstilsförändring, medicinska insatser och psykologiskt stöd [6,13].

Yazen erkänner komplexiteten i dessa utmaningar och erbjuder personligt anpassat stöd för att hjälpa män att hantera sin vikt, minska risken för fetmarelaterade komplikationer och förbättra sin övergripande hälsa och livskvalitet.
‍

Disclaimer: Den här artikeln har översatts med hjälp av AI. Den ursprungliga engelska versionen är den officiella referensen. Vid eventuella avvikelser gäller den engelska versionen

Referenser:

1. World Health Organization. Obesity and overweight. https://www.who.int/news-room/fact-sheets/detail/obesity-and-overweight
2. Batra et al. 2012. The Role of Visceral Fat. Digestive Diseases. 30.1:70–74. https://doi.org/10.1159/000335722 
3. Lee et al. 2018. Comparison of the association of predicted fat mass, BMI, and other obesity indicators with type 2 diabetes risk. Eur J Epidemiol. 33(11):1073-1085. https://doi.org/10.1007/s10654-018-0433-5 
4. Benjamin et al. 2019. Heart disease and stroke statistics 2019 update: a report from the American Heart Association. Circulation. 5;139(10):e56-e528. https://doi.org/10.1161/CIR.0000000000000659 
5. Quiñones-Ossa et al. 2021. Obesity and Stroke: Does the Paradox Apply for Stroke? Neurointervention;16:9-19 https://doi.org/10.5469/neuroint.2020.00108 
6. Powell-Wiley et al. 2021. American Heart Association Council on Lifestyle and Cardiometabolic Health; Council on Cardiovascular and Stroke Nursing; Council on Clinical Cardiology; Council on Epidemiology and Prevention; and Stroke Council. Obesity and Cardiovascular Disease: A Scientific Statement From the American Heart Association. Circulation. 25;143(21):e984-e1010. https://doi.org/10.1161/CIR.0000000000000973 
7. Lv et al. 2024. Gender differences in all-cause and cardiovascular mortality among US adults: from NHANES 2005–2018. Front. Cardiovasc. Med. 11:1283132. https://doi.org/10.3389/fcvm.2024.1283132
8. EASL–EASD–EASO Clinical Practice Guidelines on the management of metabolic dysfunction-associated steatotic liver disease (MASLD). J Hepatol. 81(6):492–542. https://doi.org/10.1016/j.jhep.2024.06.022 
9. Li et al. 2024. Risk factors for hepatocellular carcinoma: an umbrella review of cohort studies. Frontiers in Oncology, 14:1175301. https://doi.org/10.3389/fonc.2024.1175301
10. Wei et al. 2023. Sarcopenic obesity: epidemiology, pathophysiology, cardiovascular disease, mortality, and management. Front. Endocrinol. 14:1185221. https://doi.org/10.3389/fendo.2023.1185221 
11. Ingram et al. 2025. The Relationship Between Obesity and Cancer: Epidemiology, Pathophysiology, and the Effect of Obesity Treatment on Cancer. Curr. Oncol. 32:362. https://doi.org/10.3390/curroncol32060362 
12. Muir CA et al. 2025. Approach to the patient: low testosterone concentrations in men with obesity. J Clin Endocrinol Metab. 110(9):e3125-e3130. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC12342380/ 
13. Taylor et al. 2013. The impact of obesity on quality of life. Best Pract Res Clin Endocrinol Metab. 27(2):139-46. https://doi.org/10.1016/j.beem.2013.04.004 
14. Phelan et al. 2015. Impact of weight bias and stigma on quality of care and outcomes for patients with obesity. Obes Rev. 16(4):319-26. https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC4381543/ 
15. Blagojević et al. 2010. Risk factors for onset of osteoarthritis of the knee in older adults: a systematic review and meta-analysis. Osteoarthritis and Cartilage, 18(1), 24–34. https://www.oarsijournal.com/article/S1063-4584(09)00225-8/fulltext 
16. Parra-Landazury et al. 2021. Obesity and Gallstones. Visc Med. 37(5):394-402. https://doi.org/10.1159/000515545 
17. Rizzoli et al. 2014. The role of dietary protein and vitamin D in maintaining musculoskeletal health in postmenopausal women: A consensus statement from the European Society for Clinical and Economic Aspects of Osteoporosis and Osteoarthritis (ESCEO). Maturitas. 80(3):337. https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/25082206/ 
18. Wortsman et al. 2000. Decreased bioavailability of vitamin D in obesity. Am J Clin Nutr. 72(3):690–693. https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/10966885 
19. EFSA NDA Panel 2015. Scientific opinion on vitamin D and contribution to the normal function of the immune system: evaluation of a health claim pursuant to Article 14 of Regulation (EC) No 1924/2006. EFSA Journal. 13(7):4182. https://doi.org/10.2903/j.efsa.2015.4182 

‍