Plötsligt passade motivationskläderna!
Katrin Nilsson är snart 45 år, bor i Karlshamn, jobbar som administratör och har sambo med tonårsbarn. Hon älskar att pyssla med hemmet, umgås med nära och kära, bakar gärna, tycker om djur och målar periodvis. Som många andra överviktiga har hon försökt gå ner i vikt på alla möjliga och omöjliga sätt, men inte förrän hon stötte på Yazen föll alla pusselbitar på plats.
Katrin Nilsson är snart 45 år, bor i Karlshamn, jobbar som administratör och har sambo med tonårsbarn. Hon älskar att pyssla med hemmet, umgås med nära och kära, bakar gärna, tycker om djur och målar periodvis. Som många andra överviktiga har hon försökt gå ner i vikt på alla möjliga och omöjliga sätt, men inte förrän hon stötte på Yazen föll alla pusselbitar på plats.
– Jag kom i kontakt med Yazen genom min sambo som arbetade ihop med Daniel Küng, berättar Katrin. Jag frågade Daniel vad han hade gjort för att se så smal och hälsosam ut. Efter ytterligare några samtal med Daniel bestämde jag mig för att ta kontakt med Yazen och se om jag kunde få prova medicinen.
Katrin hade nästan förlorat hoppet om att kunna genomföra denna önskade livsstilsförändring, men bestämde sig för att det här fick bära eller brista – försöka skulle hon!
– Ja, jag har precis som många andra i så många år försökt med alla möjliga olika varianter av dieter för att gå ner i vikt: Viktväktarna, pulverdieter, LCHF, periodisk fasta … jag skulle kunna rabbla ännu fler. Visst har jag gått ner i vikt, men det har varit en ständig kamp som jag inte har stått ut med mer än i några veckor eller möjligen ett par månader. Sedan faller jag tillbaka till gamla vanor, varje gång.
Katrin Nilsson fick medicinen, började ta den och … vad hände sedan?
– Jag kände av effekten redan efter någon dag. Mitt ständiga sockersug försvann! Plötsligt tänkte jag inte på mat eller vad jag skulle äta härnäst. Förut var det som om 80 % av tankeverksamheten under en dag gick till att tänka på mat och vad jag skulle äta nästa gång. Jag blev mätt – jag kände mig mätt – mycket fortare under själva måltiden. Ganska snart hade mina portioner obegripligt nog minskat till hälften.
Under de två första månaderna med medicinen gick Katrin ner tio kilo. Mättnadskänslan höll i sig mycket längre och ibland fick hon till och med påminna sig själv om att det var dags att äta. Detta gav kanske några följder vad gäller klädvalet på morgnarna?
– Ja, om det gjorde! Efter tre månader fick jag på mig mina "motivationskläder" som har hängt i garderoben i en evighet och aldrig blivit använda. Eftersom jag älskar kläder och tycker om att känna mig fin, är det nog den största förändringen för mig. Jag kan nu handla vilka kläder jag vill och behöver inte gå och leta efter de stora storlekarna längre eftersom jag har gått från storlek XL till S!
Katrin berättar att hon känner sig mer självsäker och att hon som förr skämdes över att vara "tjockis" numera inte alls funderar i sådana banor trots att den så kallade målvikten inte är nådd.
– Det här har ju gått så mycket lättare än jag trodde eller ens vågade hoppas. Jag har inte nått min målvikt än, vad den nu är. Jag vet inte riktigt eftersom målvikten förändras hela tiden. Jag får se vad som händer när jag (enligt BMI) räknas som ”normalviktig”!
Men mitt i denna solskenshistoria måste jag ändå fråga Katrin om hon har stött på några problem eller känt av några biverkningar. Är verkligen hela processen så smidig som det låter?
– Nej, alltså visst har även jag stött på platåer när vikten står helt stilla trots att jag ju gör allting rätt, ibland kan de vara jäkligt envisa. Jag är faktiskt på en sån trist platå just nu: de senaste veckorna sitter kilona som berget! Men det jag har lärt mig denna gång är att ”lita på processen”. Det kommer att ge resultat, och det får ta den tid det tar. Medicinen gör att det inte finns några problem med att härda ut trots att resultaten uteblir under en tid. Biverkningar har jag faktiskt inte haft en enda, att jag i början var trög i magen räknas nästan inte. Även mentalt har det fungerat bra, även om jag fortfarande rycker till och tittar en gång extra i spegeln, för jag har inte riktigt hängt med i att jag faktiskt är smal numera.
Vi har ju hört om hur några som går ner i vikt med hjälp av läkemedel har stött på patrull på apoteken och läst i pressen om hur det ibland utmålas som en kamp mellan två läger som kämpar om en och samma medicin: diabetikerna mot de överviktiga. Katrin känner dock inte igen detta.
– Jag har hört om andra som har haft problem med kommentarer när de hämtar ut medicinen, men de apotekare som jag har träffat har varit positiva och en del har också sagt till mig att de tycker att det är helt fel att vi ska behöva bekosta hela behandlingen själva. Vi gör faktiskt inte bara oss själva en tjänst, utan hela sjukvården. De – och jag – förstår att det inte är mig det är fel på, jag har bara inte fått rätt hjälpmedel tidigare. Känslan av att ständigt misslyckas är inte lika påtaglig längre nu när jag får all stöttning jag kan tänkas behöva genom teamet på Yazen. Tänk att jag, sittande på en stol, hur smidigt som helst kan lägga ena benet över det andra utan problem! Helt otroligt!